Sannaklara

Kan det ha med hösten och vintern att göra att man blir otroligt rastlös och trött? Sjuk också såklart, har själv gått i två veckors tid nu och varit halvsjuk. Varje gång tror man att det ska bryta ut, men blir då bättre istället. Sen går det några dagar och sen är jag helt färdig igen. I alla fall, detta med att vara rastlös. Känner att jag behöver göra något. Det börjar suga i min reseådra igen. Jag vet att det inte är långt kvar tills jag sitter på en strand i Thailand (och då kommer denna blogg att blomstra igen) men ändå kan den inte komma fort nog. Det är så mörkt hemma nu, och inte ens snön får vara kvar på marken. Jag behöver utmanas och göra något kul nu. Det är tur att jag har så många fina människor i min omgivning (mina föräldrar framför allt) som inte ger sig och som verkligen gör allt för att jag ska utmanas och peppas. De känner mig verkligen, såklart, och är inte rädda för att släppa ut mig i världen och göra saker. De har aldrig sagt till mig att jag ska nöja mig med något. De har alltid stöttat mig med varje konstig idé jag har kommit med eller något nytt intresse jag har börjat med. 

 

Det har istället varit jag som klamrat mig fast vid deras armar och inte vågat ge mig ut i världen fast jag innerst inne alltid velat. Jag har alltid varit bekväm och blundat för de utmaningar jag haft utanför gränserna. Detta trots att jag bott utomlands och rest väldigt mycket som liten med familjen. Men sen kom det en till person som peppade mig att resa långt och länge och så gjorde jag det. Under några års tid var det bara resa som gällde. Varje gång jag kom hem med väskorna så jobbade jag bara ihop det jag behövde och packade om igen för att resa. Främst Asien då, som ligger mig så jäkla varmt om hjärtat. Inte ens när jag var borta i tre månader så längtade jag hem. Självklart till mina nära och kära, men nuförtiden kan man prata med dem ändå, hur enkelt som helst. Jag såg fram emot varje dag, vad som väntade mig och vad jag kunde lära mig den dagen. Självklart var det mycket slappa som gällde med men jag gjorde saker jag aldrig hade kunnat drömma om att jag skulle våga tidigare. Självklart har jag mitt dåvarande resesällskap att tacka för väldigt mycket, som peppade mig och inspirerade mig till att våga!

 

Sen åkte jag tidigare i år till Thailand för första gången på många år, jag hade väldigt svårt att se vad andra svenskar försökte preppa mig med, att det var världens bästa land och så vidare. Kunde inte tänka att det kunde vara bättre än till exempel Indien eller Indonesien. Men Thailand hade något som jag inte kan sätta fingret på, något annat än till exempel Bali. Det var vackert på ett annat sätt, människorna var annorlunda, maten liknande men ändå inte samma. Och jag trivdes otroligt bra. Att jag ska åka nu igen om 33 dagar var egentligen bara en slump. En tjejkompis kom in på jobbet och ropade "Okej Sanna, nu har vi bokat resa till Thailand nästa år, det är bara för dig att boka en biljett" och även om jag inte hade planerat det så bokade jag. För numera ser jag inte en resa som en "motgång" där det handlar om att ha ångest för flygresan, att komma till rätt ställe, att hitta runt, att undvika faror på plats och så vidare. Det handlar om något större. Det handlar om att jag ska utvecklas och få se nya platser, möta andra kulturer och människor. Jag tänker på ett helt annorlunda sätt efter att jag kommer hem från en resa. Jag får nya perspektiv på saker och ting och ser saker på ett nytt sätt. Jag blir lyckligare när jag träffar annorlunda människor och får sitta och prata med dem om deras liv och drömmar. 

 

Jag känner att jag behöver göra något. Det handlar om mig nu.